En del av vårt liv har åkt ut!

Nu har det gamla soffbordet åkt ut. Bordet vi tog över med huset från gamla fru Bergman. Det bar många spår från sitt liv i huset: Fru Bergmans rullator hade lämnat märken på bordsbenen. Bordskivan bar spår från vår sons lek och ritande. Lacken var nästa bortsliten för att jag har plastat in böcker och kortmaterial med bokplast. Innan vår son föddes åt jag och min man alltid våra vardagsmiddagar vid bordet framför TV:n. Avsaknaden av lack har gjort att fett fläckvis hade trängt ner i träet. Det har snickrats på bordet och det har ibland fått fungera som sågbock. Jag tror till och med att bordet någon gång har varit ett innebandydmål ståendes på ena långsidan.

Det kändes lite sorgligt att slängda ut det gamla soffbordet. Samtidigt känns det fantastiskt att ett soffbord kan leva ett så rikt liv. Nu har vi beställt ett nytt soffbord. Jag tror inte det kommer att bli en del av familjen på samma sätt - inte på många år i alla fall.

Nästan en glasveranda!

Jag har alltid drömt om en glasveranda. Det blir nog ingen glasveranda - men nästan. Jag fick min man till att sätta in två stycken 3-luftsfönster på hörnan mot syd-ost. Detta är det ljusaste rummet i huset och det är här ljuset finns kvar längst på kvällarna. Jag älskar hur kvällsolen lyser gyllengult in i rummet och hur lönnens blad utanför skapar ett fantastiskt skuggspelet mot de frostade rutorna och väggarna i rummet.

Eftersom fönsterna också är mot gatan har jag satt frostad plast på rutorna mot insyn. För att ändå kunna se ut har varje fönster fått kikhål i form av rutmönster. Det fungerar mycket bra och jag tycker att insynsskyddet snarare förstärker känslan av en gammal glasveranda.

Köket river sig själv!

Vi har inte tänkt att bygga nytt kök riktigt ännu. Först har vi tänkt bygga grovkök/tvättstuga som kan fungera som provisoriskt kök när vi bygger det nya.

Men nu har köket börjat riva sig själv. Sektionen med överskåpen har börjat lossna och har sjunkit 5 centimeter i ena sidan. Det påminner om Titanic som håller på att gå i djupet. Maken har säkrat med ett stödben för att vi inte ska få det över oss.

Men denna förskjutning har inneburit att alla skåpöppningarna har blivit skeva och att inga skåpluckor går att stänga. Vissa skåpluckor till och med glider upp av sig själv. Luckorna var och i för sig inte så vackra från början, med nu ser det stökit och rörigt ut - som en adventskalender där alla luckorna redan är öppna.

Så vill jag inte ha det till jul! Maken får ta och plocka fram domkraften och hissa upp hela sektionen igen och förankra den igen.